Till ÄVENTYREN : När Janne glömde ett stödben nere. När vi välte ut en massa vatten i Piccolon. När kopplingen överhettades på Trollstigen i Norge.
Senast ändrad 2008-09-20
När vi höll på att tappa Piccolon i sjön.
Vi hittade en perfekt plats att ställa oss på en av resenätterna förra sommaren. Mellan Håverud och Upperud med Dalslands kanal som utsikt och ganska glest trafikerad väg. Det enda problemet var att själva slingan bredvid vägen var väldigt knölig och ojämn. Vi var faktiskt tvungna att koppla loss husvagnen från bilen för att kunna ställa den någorlunda plant. Men man kanske skulle undersökt buskaget bakom vagnen lite noggrannare först.
Problemet med att fricampa är att de bästa ställena blir upptagna ganska tidigt på dagen. Därför blev vi både glada och förvånade när den vackra platsen vid vattnet var ledig trots att det var sen eftermiddag när vi kom. Janne stannade först vid vägkanten och både han och jag gick in en sväng runt själva platsen för att kolla att det inte låg stora stenar eller fanns höga trädrötter i vägen. Slingan var ojämn, gropig och liknade mer en skogsstig än en bilväg men vi bestämde oss för att stå där i alla fall.
-Man får väl trixa lite, sa Janne, och såg mycket belåten ut över att vi var först på platsen.
Sedan började trixandet. Jag ställde mig att dirigera och Janne backade, körde fram, backade och körde fram flera gånger men ändå stod Piccolon alldeles snett. Vi skulle förmodligen ramlat ur sängarna om vi nöjt oss med den vinkel vagnen hade. Draget såg ut som ett upp och nervänt V.
- Vagnen kan inte hänga i draget - vi måste koppla loss husvagnen från bilen, sa Janne till slut.
- Håll i på din sida så lossar jag draget, sa Janne. Men först hämtade han en stor sten som han placerade bakom det högra hjulet på Piccolon. Där jag stod.
- Så den inte far ner i sjön, förklarade han. Det var en sluttning på två meter bakom vagnen och det växte hallonbuskar och högt gräs där så det såg inte särskilt oroväckande ut. Sedan vevade han ner stödhjulet en bit och fick ta i ordentligt för att få loss fästet över själva kulan. Då ryckte det till i Piccolon och den började tippa bakåt och gled på det höga gräset sakta neråt. Högra sidan, min sida, var ju låst av stenen, men vagnen svängde sakta bakåt och åt mitt håll eftersom den vänstra sidan var fri att rulla.
- Dra i handbromsen, skrek Janne till mig, och jag tittade häpet på alla sladdar och spakar vid draget och under någon sekund var min hjärna totalt blockerad. Var är handbromsen då? Vilken pinne ska jag dra i? Insåg plötsligt att jag aldrig i hela mitt liv tittat på ett husvagnsdrag ordentligt.
-Vad ska jag dra i? Jag skrek jag också och min vänstra hand var vit av ansträngning att hålla emot över tusen kilo husvagn. Janne hade ju hela den andra sidan att hålla emot i och där låg ingen bromssten heller. Jag tog tag i den längsta spaken och det visade sig faktiskt vara rätt spak. Så jag drog så mycket jag orkade och rörelsen neråt stannade av.
Vi kunde båda släppa taget och stod svettiga och spända med flåsande andning och beskådade husvagnen som hade en oroväckande vinkel halvvägs ner bland hallonbuskarna, några decimeter från vattenytan. Buskarnas rötter fanns någonstans under köksdelen av husvagnen. Gräset och buskarna hade liksom vuxit ut över sjökanten som visade sig vara mycket längre in mot slingan än vad man kunde se med blotta ögat.
Ja ha. Vad gör man i ett sådant läge? Jag tittade mig omkring för att se om vårt skrikande hade lockat några åskådare som möjligen kunde hjälpa till att dra upp vagnen men inte en kotte syntes till. Vi får dra upp den med bilen konstaterade Janne och gick och satte sig på förarplatsen för att backa ner mot vagnen.
- Skrik när jag är vid kulan, sa han och det gjorde jag. Hur han lyckades få på vagnen i den vinkeln förstår jag än idag inte, men med gemensamma ansträngningar fick vi till slut ordning på det hela. Jag har tänkt efteråt på vad vi skulle gjort om den hade rullat ner i vattnet helt och hållet. Har för mig att det är väldigt djupt vatten där och vi hade nog aldrig sett vår lilla husvagn igen om vi hade tappat taget. Och om det fanns folk i husen vi skymtade längre bort så hade de både hört och sett hur 08-orna bär sig åt ute i naturen. Även om vi numera bor i Närke så skriker vi garanterat på Stockholmska när vi är i knipa.
Det var väldigt gott med kaffe i kvällssolen efter den dramatiken.
Förrädiskt högt gräs... Förrädiska buskar som växer ut över sjökanten...
Mer: Vi hade i alla fall tur...
Nästa händelse är mer typiskt oss än ett äventyr, men vi lyckades faktiskt hitta en övernattningsplats i Norge, mitt i natten som vanligt, där det för ett antal år sedan inträffade en av Norges värsta katastrofer. Men sånt ser man inte i becksvart nattmörker när man bara vill stanna och sova på lagom avstånd från vägen. Detta hände under en höstvecka förra året och alla campingplatser var stängda för säsongen så även om vi letat hade vi inte hittat någon att ta in på.
Trots att vi började leta efter en bra p-plats att sova på redan tidigt på dagen blev det mörk natt utan att vi lyckats hitta något bra ställe. Höstnätter är kolsvarta och speciellt på norska landsbygden. Krokiga vägar där man kan ana bråddjupa dalar här och där tack vare att det lyser i en och annan stuga jättehögt upp eller alldeles för långt ner liksom. Vägen vi åkte på följde sjön Öjeren och vi var på väg mot Mysen för att ta E18 hem efter en liten höstsemester.
Plötsligt såg vi en gatulampa "in the middle of nowhere" och ett svagt sken som lyste upp en grusad plan till vänster om vägen och på bra avstånd från trafiken.
- Ska vi ta den, frågade Janne, och jag tyckte det verkade jättebra. Inga andra bilar eller husvagnar syntes till och vi gjorde en liten sväng runt planen och ställde oss på bästa stället. Den bleka gatulampan gjorde ingen nytta så vi fick tända våra egna inne- och utelampor för att se att veva stödben, ta fram mat, äta något lätt och bädda. Ute var det mörkt och tyst. Knappt några bilar på vägen 25 meter bort. Perfekt.
Vi sov gott resten av natten och när morgonsolen lyste in i gardinspringorna var det skönt att vakna efter en lugn och rofylld natt mitt i Norge någonstans. Ingen av oss visste riktigt var vi var men vi skulle kolla kartan medan vi åt frukost. Bäddningen gick på rutin och när Janne skulle lägga madrassrullarna i baksätet på bilen hörde jag ett litet utrop från honom när har gick ut ur vagnen. "Minnelund" stod det på ett par stora tavlor vid kanten. Lite längre bort fanns ett stenmonument och det visade sig snart att vi stod på en minnesplats. Den 29 oktober 1967 hade hela slänten där vi var, rasat ner i ett jordskred och flera personer hade mist livet och många skadats. Det var det värsta raset i Norges historia och många hade blivit av med allt de ägde. Många hus hade begravts i lermassor och även vägen hade försvunnit. Hela området hade fått en helt ny landskapsbild.
Min första tanke var själviskt; Kan det hända igen? Nästa tanke var; Får man stå parkerad här överhuvudtaget? Det måste ju vara som att campa på en kyrkogård ungefär. Jag fick bråttom att avsluta frukosten och det kändes som om varenda bil ute på vägen åkte väldigt sakta för att kolla in vad det var för idioter som gjort camping av deras minnesplats. Inte ens skyltarna "Camping forbudt" satt här eftersom ingen ens skulle komma på tanken...
Innan vi åkte vidare mot Sverige tog vi några bilder, och lovade oss själva att aldrig mer parkera för natten utan att först undersöka omgivningarna lite bättre. Puh!
