Senast ändrad 2009-07-09
Till flera äventyr : När vi nästan tappade Piccolon i sjön. När vi campade på olämplig plats.
Stödben 2009
Ja ha, den här semestern är ett oskrivet blad när det gäller händelser lite utöver det vanliga. Ändå har vi efter 10 dagars campande redan råkat ut för årets första strul - ett stödben som bokstavligen föll i bitar.
Åkte till brorsans stuga i mellansverige för några dagars avkoppling. Vi anlände före honom och efter ett jättebaxande med tung husvagn på sluttande fuktig gräsmatta stod bil och vagn på rätt ställe. Första värmeböljan slog ut i full kraft några dagar innan och denna dag visade termometern över 30° varmt. Det blev lite spårigt i gräsmattan och jag som stod i buskarna och dirigerade Jannes baxande tyckte mig höra ett skramlande ljud men det var förstås bara inbillning. Säkert bara värmen som gjorde mig okoncentrerad påstod Janne...
När han skulle fälla ner det främre vänstra stödbenet - förmodligen det som vi plöjde en gräsmatta med i Danmark förra året(se nedan), så ramlade metalldelar och skruvar ner i gräset som konfetti. Ett stödben som ej längre fanns liksom.
Inte så allvarligt egentligen eftersom husvagnen kunde/skulle hänga kvar på draget på grund av sluttningen, men lite snopet att en så ny husvagn inte håller ihop. När brorsan kom lyckades han och Janne med en sommarstugas alla verktyg, utom yxan, att laga stödbenet. Först ett krypande runt i gräset för att hitta små speciella skruvar förstås. Och varmt som i helvetet var det.
Nu är alla benen noga kontrollerade, ihopddragna och smorda och färden mot okända mål kan starta. Hå hå ja ja.
Sommaren 2008
När Janne glömde ett stödben nere...
Vi hade haft några riktigt sköna dagar på campingen i Mou vid Limfjorden på Jylland. Vi skulle åka vidare och plockade ihop våra grejer, stängde taklucka, fönster och ställde undan saker som kunde halka omkring inne i vagnen under färd. Då gjorde Janne det klassiska felet. Glömde att veva upp ett av stödbenen.
När vi tog in på själva campingen fick vi ställa oss "mitt i smeten" på grund av platsbrist. Därför var det gott om åskådare när vi bröt lägret för att åka vidare upp mot Skagen. Ända sedan vi åkte hemifrån hade vi bara haft tre stödben nere eftersom vi glömde den fjärde plankbiten vid avresan från Kumla. Det gick ju lika bra med tre, så efter ett antal övernattningar på olika ställen var tre ben nere "rutin".
På Mou-campingen fanns fina faciliteter. Bland annat en vedeldad bastu. Till den höll campingen med nyhuggen ved i travar - alldeles bredvid vår uppstälningsplats. Så bra! Vi lånade helt enkelt en träklabb som placerades under det fjärde stödbenet, så vi kunde använda det också. Det var bra att ha alla benen nere eftersom vi stod mitt på den av regn välvattnade gräsmattan.
När allt var klart för avfärd tog Janne borrmaskinen, som är så bra att veva upp benen med, och fixade alltihop snabbt och smidigt. Så satte vi oss tillrätta i bilen, medvetna om att många par ögon iakttog oss när vi skulle åka. Janne trampade på gasen, släppte upp kopplingen och rullade trögt iväg på den blöta gräsmattan. Jäkligt trögt faktiskt. Samtidigt kom folk springande från alla möjliga håll och viftade frenetiskt med armarna medan de ropade "STANNA, STANNA" på danska.
Vi stannade förstås ekipaget och klev ur. Det fjärde stödbenet med vidhängande träklabb hade gjort ett litet dike i gräsmattan men inte orsakat någon större skada. Däremot hade vi givit halva campingen något att skratta åt den dagen.
-Vi har bara använt tre ben under hela semestern, förklarade Janne för danskarna som kommit springande, men jag tror inte de förstod vad han sa. De bara skrattade jättemycket. Janne vevade upp benet, tog snabbt bort vedklabben, kastade en lite skamsen blick på gräsmattan, hoppade in i bilen och så kunde vi åka iväg mot norra Jylland. Men i rutinerna numera ingår frågan: Är alla benen uppe?
Mitt i smeten...
Sommaren 2006
Här hänger grejer på tork eftersom vi lyckades välta ut en tioliters vattendunk under en kort förflyttning från en tidsinställd besprutningsanläggning på en betåker i Skåne.
Vi kom dit mitt i natten - trötta, hungriga och lite sura. Vi såg ingenting i nattmörkret och hade letat nattplats i flera timmar och till slut ställt oss på en av vägverkets parkeringar för fricampare utanför Ängelholm. Äntligen vevat ner stödbenen, hällt upp lite öl och vin och skulle pusta ut. När vattensprutan satte igång lät den som en kulspruta och pepprade Piccolons ena sida med ett j-a oväsen. I stället för att börja varva ner fick Janne fara som ett torrt skinn ut och in och veva upp stödbenen mellan besprutningarna. Ra-ta-ta-ta-ta... Med något vilt i blicken hällde han i sig lite öl, sa åt mig att stå still i husvagnen och hålla i glasen och slängde sig i bilen för att köra runt den stora parkeringen och ställa vagnen på andra sidan. Ca 70 meter bort. Inte fanken tänkte jag på att vi hade tagit av locket på dunken för att kranen i botten skulle fungera. Och visst vet jag att man inte ska vistas i vagnen under färd - men det var ju så kort bit och bara på en parkering.
Det var mitt livs längsta 70 meter.
Vagnen krängde och bumpade och plötsligt studsade dunken ner i diskhon och vidare ner på golvet med ett jätteplask. Jag stod tryckt mot garderobsväggen med ett glas i varje hand och försökte förtvivlat resa upp dunken med ena foten. När ekipaget stannade var jag 100 år äldre. Allt var blött. Jag, mattan, alla handdukar jag lyckats slita ut ur vårt lilla linneförråd i ett överskåp och våra kuddar. Till och med smutstvätten hade jag i ren desperation hällt ut på golvet i ett fåfängt försök att mildra katastrofen. Våra glas stod nu, fortfarande med öl och vin i, i diskhon och dunken var upprest med hälften av vattnet kvar i och resten plaskande runt mina fötter.
När Janne öppnade dörren och sakta fick klart för sig vad som hänt tog han till min stora häpnad bordsfläkten som stod bredvid dörren, drog den i marken med ett jättebrak, vände sig om och gick därifrån. Så gör man nog om man inte klarar mer. Om man dessutom är jättehungrig. Om man letat nattplats runt hela Bjärehalvön i ett halvt dygn och vevat upp och ner stödben på en massa platser som en av oss inte ville vara på. Vi har den överenskommelsen att om en av oss inte gillar platsen ska vi åka vidare, även om den andre vill vara kvar. På ett ställe stank det rutten tång från havet. På ett annat hamnade vi på en p-plats mitt i en kurva. Vem vågar sova där när folk kör hem från strandkrogen?
Så småningom kom Janne tillbaka och vi lyckades torka upp det mesta. Sängkläderna låg ihoprullade i baksätet på bilen så de var torra. För en gångs skull var det en fördel med att behöva göra säng av bordet i den lilla Piccolon innan man kunde hämta madrasserna och bädda. Janne kunde dock inte låta bli att peka på husen i ena änden av p-platsen och säga:
-Det där Eva, det är ett hotell...
Vädrar ut fukten. Janne med hotellet i bakgrunden.
Nästa äventyr:
När vi skulle dra Piccolon upp för Trollstigen i Norge...
Om man tittar noga på bilden så ser man vägen som klänger på bergväggen rakt fram, och fjuttbron över vattenfallet.
Vi var lite tveksamma om vi skulle våga köra Trollstigen eftersom vi visste att den är brant, smal, kurvig och trafikerad av bland annat stora turistbussar. Vårt ekipage var ju också långt och man tänkte på att vägen faktiskt är för smal att mötas på, till och med för vanliga bilar. Och vem vill hamna ytterst i ett sånt läge?
Målet var att ta oss över fjället via Trollstigen för att se Geiranger och vattenfallet Sju systrar, så efter moget övervägande svängde vi av mot Trollstigen från väg 39 i Åndalsnes. Först var det ganska bra väg. Visserligen med lutning redan från början men inte så brant och inte så smal som vi befarat. Min puls var rätt snabb ändå eftersom jag läst artiklar om hur farlig vägen är och att den är stängd under större delen av året på grund av snö och is, ibland långt fram i maj/juni. Nu var det juli, varmt som attan och rätt mycket trafik. Framför oss hade vi ett danskt ekipage med en husvagn något mindre än vår Piccolo. Kan han, kan vi, sa vi unisont och körde vidare.
När vi kom runt hörnet, längst fram på bilden ovan, började plötsligt vägen luta brant uppåt, säkert över 10%. Dansken kämpade sakta uppåt medan Janne och jag drog efter andan samtidigt, när vi såg vägen som såg ut som en liten grussträng som hängde på bergssidan. -Oj, sa jag på samma gång som Janne sa att det luktade bränt. Och det gjorde det verkligen. Bränd koppling! Det var bilar bakom och framför oss och folk som gick efter kanten. Ingen p-ficka. Ingen mötesplats, bara en allt brantare väg rakt fram. Dansken kämpade vidare men avståndet mellan honom och oss ökade. Och nu kom vit rök från något framtill på bilen. Då fick jag panik och tappade stilen helt.
-Stanna! Du måste vända! Vad är det som brinner i motorn? Vi kan inte åka vidare på den här vägen! Jag babblade, tog av mig skorna(?), tänkte öppna dörren och kliva av och rafsade i min väska efter halstabletter mot illamåendet som slog till mitt i rädslan. Då röt Janne: -Håll käften! vilket han aldrig sagt till mig någonsin tidigare. Sammanbitet väste han till mig att man kan inte vända på en väg som är 2,5 meter bred med ett stup på ena sidan och en bergvägg på den andra. Röken tilltog och lukten av sabbad koppling fyllde hela kupén. Då lutade jag mig mot sätet, höll tyst och förmodligen likblek väntade jag bara på döden.
Femtio meter längre fram fanns en utsiktsplats på höger sida om vägen. Det gjorde att vägen var 4,5 meter bred just där, och där lyckades Janne vända. Trots uppförsbacke, folk som stod och fotograferade och trafik både på väg upp och ner. Och ett stup på min sida på flera hundra meter ner i en skummande fors. Jag såg danskens lilla husvagn smetad på bergssidan rätt ovanför oss, sekunden innan Janne fått runt bil och husvagn åt rätt håll. Hela vägen tillbaka ner genom dalen luktade det fortsatt bränt och jag kände mig otroligt fånig över att jag hade flippat ut däruppe på kanten. Men Janne var nog tacksam innerst inne över att slippa köra efter bergssidan. Även om besvikelsen fanns över att inte komma till Sju systrar och Geiranger som vi hade planerat.
Janne bad om ursäkt för att han hade skrikit åt mig, när vi väl var nere på plan mark, men troligen var det det enda som hade hjälpt just då. Jag var ju faktiskt hysteriskt rädd uppe på bergsvägen ett tag. Vi återvände till Åndalsnes och ställde oss för en övernattning på en stor parkering vid Isfjorden. Nästa dag åkte vi i stället en ganska platt kustväg men som plötsligt svängde av och gick upp över ett annat fjäll. Efter några km på den vägen där skyltarna visade varning för 10% lutning vände vi ännu en gång eftersom det började osa om kopplingen. Vi enades om att inte försöka göra fler upptäcktsfärder på alltför branta norska fjällvägar innan bilen lagats.
Vi åkte tillbaka samma väg som vi kom, den vackra väg 39 upp mot vägen mot Gudbrandsdalen. Men det är en annan historia...
Övernattning vid Isfjorden/Åndalsnes 2007. På väg ner från Trollstigen. Vacker kustväg på väg tillbaka mot väg 39.
Utefter väg 39 i Norge. Turistfälla men troll som troll - eller hur? -Eva, vart tog du vägen?
